Nytt kapitel i livet.. 


Då har jag påbörjat ett nytt kapitel i livet. Man lämnar nån för att ro någon annanstans. Ingen har ett lätt och problemfritt liv. Och man lär sig bara av det som händer dig i livet. Sorg kan vara starten mot lycka. Att man är rädd för att förbli ensam i livet har vi alla. Det blir bara vad du gör det till helt enkelt. 

D.  Holm 2018

Annonser

Kärlek


Var är du någonstans,  Jag söker någon slags balans.  Jag var så jävla kär,  nu gör det ont i mig. Att jag var så jävla dum att jag förlora dig. Och jag var så jävla korkad att jag var så dominant.  För du var alltid där,  men jag var den som inte fanns. 

Jag var så kär att jag blev stum.  Men hur kunde jag vara så dum.  Att jag inte insåg vad kärlek var.  Att du var den jag ville ha,  men nu har jag inget kvar. 

Ser inte längre nåt ljus i mitt liv,  den har slocknat. Och känner in i märgen hur livet har bottnat.  Men du fick mig att inse vad kärlek var,  för du var så söt och underbar.  Om jag bara kunde med klockan bara dra tillbaks,  och jag önskar att det bara var Du och Jag. Fan.. 

Men att inse fakta..  Att jag var så dum och fakka allt,  va! 

Så jag tänker på tiden vi hade ihop,  och alla jävla saker vi borde ha gjort. Jag var kär,  men du fanns alltid där i mitt misär,  och jag sket i dig när du mådde sådär.

Jag var dum..  Gör mig könsstympad och stum.  Begrav mig sen djupt i en brunn. För jag förtjänar inte denna stund!  

/ Daniel Holm,  2017 December 

Fortsättning följer.. 

Tics åt helvetet!!


Haft skiftande tics så långt jag kan minnas. Dyker upp i olika skepnader och ibland är dom så intensiva att frustration och panik sätter sig. Nu vickar jag typ på näsan, samt spänner nacken för att näsan muttra en liten melodi. Inte så det hörs, men lyfter du öronen så hörs det lite svagt. Detta gör att min nacke värker och jag mår dåligt. Läst om folk som haft tics som jag och det utvecklats till jävuls tics som får dig sparkad och inte välkommen nånstans.

Detta fruktar jag. Jag gör allt i min makt att få det att sluta. Men att tänka på att sluta med det värkar bara göra det värre. När jag vaknar varje morgon så tänker jag att jag fått en ny chans att sluta med det. Men kommer på mig själv fram mot dagen att jag är tillbaka på ruta 1 igen.

Får hoppas det löser sig och jag kan få en paus ifrån detta en stund. Helst nåt år!

Kom in!


En process som tagit evigheter är äntligen över. I alla fall nästan. Var på laro för ett sista möte med läkaren och allt gick bra. Är på plats 2 in i utredningen som är på 2 månader sen hämtar jag min medicin dagligen i några månader sen minskar det och jag behöver inte åka in varje dag. Detta fick verkligen en gigantisk sten att lossna från bröstet. Legat sömnlös i oro att jag inte skulle få komma in. Nu kommer jag äntligen att kunna börja jobba och reda ut mitt liv. Efter så många år av skit och nedgångar så går det äntligen åt det andra hållet! Känner mig så jävla glad så går inte beskriva. Äntligen!

Drömmar


Sömnen är min flykt, fast ändå inte.

Det är sömnen som tar mig till den verklighet jag så noga gömmer.

Kända ansikten jagar mig i drömmarna.

Ansikten jag så gärna vill glömma.

En slags jakt som aldrig tar slut. 

År känns som igår. Tiden är bara ett påhitt och det mesta en illusion