Usch, jag bara beklagar mig. Om inte i text, så äter den upp mig inombords. Jag vill verkligen att allt ska vara bra. Att jag har det bra. Men det har jag inte. Jag är en Zombie med samma hunger för nåt levande att bita tag i.
Nåt som sätter ett leende vid bara tanken. Jag vet att man inte kan för alltid vara glad. Men jag vet att små doser av glädje, gör livet värt att leva.
Har så många drömmar och ideer. Små drömmar som skördar för större drömmar.
Drömmer ibland om ett liv jag omedvetet suktar efter. Gör vi inte alla det?
Det är så mycket jag lärt mig på vägen hit. Att resa sig från en sån djup grop, hela vägen hit, trodde jag inte var möjligt då. Jag ville inte leva då. Allt kändes så meningslöst. Var så omöjligt att leva i nuet då, att det enda jag tänkte på var det liv jag växte upp i.
Jag ville bara spola tillbaka tiden och gjort vissa saker annorlunda. Men då hade jag inte lärt mig allt jag vet idag. Men kan inte låta bli att undra hur livet hade sett ut om det bara hadde sett lite annorlunda ut. Om jag inte hade ätit det äpple, alla sa man skulle låta bli.
Men nyfikenheten fick mig hit, och det kanske var menat. Kanske har allt skett enligt ödet. Mitt öde..
Mitt förflutna knager mig inte längre. Jag lever i nuet, och det tog ett tag i kunna göra det. Vill bara att nuet ska se lite annorlunda ut bara.
Din,
Daniel Holm
#LevandeZombie #Poesiblogg